Om IPv6

Här hittar du mer detaljerad information om IPv6 och problemet med att IP-adresserna har tagit slut.

Dagens Internet domineras fortfarande av den fjärde versionen av Internetprotokollet, IPv4. Att IPv4 har funnits sedan 1981 är inget problem i sig. Standarderna på Internet utvecklas kontinuerligt och mycket av den infrastruktur som är på plats i dag bygger på teknik som ursprungligen utvecklades på 1970- och 80-talen.

Det finns dock ett stort, för att inte säga oöverstigligt, problem med IPv4 som man känt till sedan länge men som nu blivit akut. De så kallade IP-adresserna, det vill säga den unika nummerserie som identifierar varje uppkopplad dator på Internet, består i IPv4 av 32 databitar. Det innebär att det bara kan finnas drygt fyra miljarder unika IP-adresser. Det orsakade inga som helst problem 1981, men i takt med att världen blir alltmer uppkopplad räcker adresserna inte till.

Eftersom problemet var välkänt redan på 1990-talet tog man initiativet till en ny IP-standard som fick namnet IPv6 (IPv5 var ett experimentprotokoll som aldrig var tänkt som en regelrätt efterträdare till IPv4). Men under detta årtionde kom också ett antal tekniker som gjorde att det gick att jobba runt problemet i stället för att ta itu med att sjösätta en helt ny standard. Det blev så man löste problemet tills vidare.
Sparsamhet, CIDR och ”no nonsens”

Det första som hände var att reglerna för att bli tilldelad IPv4-adresser skärptes. Den som ville ha adresser fick förklara och beskriva vad de skulle användas till, hur nätet såg ut och så vidare. Denna sparsamhet gav genast resultat och takten på utdelning minskade. Men det var inte nog. Därför togs nya metoder och standarder fram för hur man kunde hantera och dela ut adresser. Under samlingsnamnet ”Classless Inter-Domain Routing”, CIDR, gjordes så mycket det gick för att effektivisera användandet av adresserna. Samtidigt började de registraturer som delar ut adresser att tillämpa en regel som sa att bara för att man inte kan använda adresser effektivt så är det INTE en motivation att få fler adresser.
NAT gav andrum, men nu är det över

Den främsta tekniken som började användas kallas NAT (Network Address Translation). Det är en funktion som byggs in i den brandvägg eller router som ansluter ett lokalt nät till Internet. NAT gör det möjligt för flera datorer i det lokala nätet att ansluta till Internet via samma ”publika” IP-adress. På så vis kan varje organisation klara sig med färre IP-adresser ut mot Internet. I det lokala IP-nätverket, där datorerna inte är direktanslutna till Internet, får man då fria händer vad gäller vilka ”privata” IP-adresser som används för att identifiera dem.

De nya teknikerna gav andrum och eliminerade det omedelbara behovet av ett skifte till nästa version av Internetprotokollet, men de löste inte det grundläggande problemet med att antalet IP-adresser är begränsat i IPv4. Under det senaste decenniet har Internet snabbt spridits över världen. I februari 2011 tog adresserna slut på central nivå. Det beror både på den snabba utvecklingen i Asiens jätteländer Kina och Indien, där en ständigt växande andel av befolkningen blir uppkopplade, och på att allt fler tekniska prylar ansluts till Internet.

Innan situationen blev kritisk i och med att adresserna tog slut var det svårt att få den stora massan att agera, men nu är intresset större. Att de som uppskattade när IP-adresserna skulle ta slut flera gånger var tvungna att revidera sina förutsägelser gjorde även sitt till.
Problemen med NAT

NAT och liknande tekniker förs ibland fram som ett alternativ till att byta protokoll men det finns en rad problem med detta, utöver det faktum att IP-adresserna nu tagit slut trots användning av NAT. Dels riskerar det att ge en skenbar bild av säkerhet när Internetanslutningen sker genom en punkt. I själva verket är det många gånger lätt för obehöriga att lura sig förbi NAT-funktionen och olovligen ta sig in i lokala nät. NAT medför också många utmaningar för datakommunikationsprotokollen på Internet. Det blir på olika sätt svårare att konstruera fungerande protokoll när datapaketen ska passera via NAT.

Dessutom utnyttjar många av dagens Internetapplikationer, som till exempel Google Earth, ett stort antal TCP/IP-portar för kommunikationen. Det kan bli en påfrestning när flera användare måste gå via en och samma anslutning för att komma ut på Internet. På ett sätt som aldrig inträffade när NAT utvecklades på 1990-talet kan det alltså uppstå en portbrist i Internetanslutningen. Förenklat kan man säga att det helt enkelt blir för trångt att tratta in alla datorers Internetkommunikation via en enda IP-adress.

Med NAT får vi ett Internet på kryckor, ett krångligt nätverk med minskade möjligheter som i vilket fall inte kommer att fungera i längden. I stället för att fortsätta att lappa och laga IPv4 bör vi snabbt genomföra skiftet till IPv6 som kommer att lösa problemet en gång för alla.
Nästan obegränsat med adresser i IPv6.

Mer info om IPv6